03 september 2011

När verkligheten knackar på

Det avslöjas nu att väst har gullat med Kadaffi under hans tid vid makten. Ja, vad var alternativet? I början av sin diktatorskarriär var han ett ständigt orosmoment för ledare i väst.


Allt pekar nu t ex på att han personligen beordrade sprängningen av Pan Am planet över Lockerbie 1988. Väst gjorde ett antal eftergifter mot Kadaffi i utbyte mot att han inte längre terroriserade oss. Det sägs ju tom att han varit delaktig i stoppa en del terroristattentat mot väst. Nu när han är på väg att störtas är det svårt och lite obehagligt att minnas Kadaffi som en vän i kampen mot terrorism. FN lär inte vilja komma ihåg att man för inte så länge sedan tyckte att det var OK att en representant för Kadaffiregimen skulle leda deras arbete för mänskliga rättigheter. De västpolitiker som förhandlat med och gjort eftergifter till Kadaffi kommer nu att släpas runt i media till allmänt åtlöje.


Min poäng i det här är att man som politiker ibland måste agera i och förhålla sig till en situation, där det som för debattören eller filosofen alltid är svart eller vitt, mera är en ständigt nyansskiftande gråskala. Man hatar Kadaffi och allt han står för, men man inser att det är "bättre" att ha honom på sin sida än som motståndare. Det är därför som politiker ofta i historiens backspegel bedöms utifrån hur situationen blev med facit i hand och sällan utifrån hur det såg ut när det inträffade. Detta förekommer på alla politiska nivåer. Jag tror att alla politiker som jobbar i verkligheten känner att de ofta måste kompromissa med sin övertygelse men med förhoppningen att de så småningom ska få rätt. Jag vet att jag gör det nästan varje dag.

Location:Sjöbågen,Växjö,Sverige

Inga kommentarer: