24 oktober 2009

Kyrkan, demokratin och gud

Kyrkovalet är över och med ett deltagande på c:a 12% kan väl kyrkofolket knappast vara nöjda. Kanske är det dags för kyrkan att hitta ett annat sätt att engagera sina medlemmar?! Framför allt måste de snart inse att de politiska partierna spelat ut sin roll i en kyrka som sedan länge är skild från staten. Kyrkan borde väl handla om religion och inte politik? Efter torsdagens omröstning om enkönade äktenskap på kyrkomötet blir jag lite fundersam på hur man tänker. De flesta biskopar och förmodligen också präster är emot att viga homopar men det politikertillsatta kyrkomötet är för. Hur ska den verksamheten fungera? Visserligen kan man ju hävda att redan svenska kyrkans existens bryter mot bibelns ord men man hävdar väl fortfarande att det är guds ord? När slutar kyrkan vara kyrka och blir en förening som vilken som helst? Hur mycket av bibeln ska man slopa innan gränsen är nådd? Kan man modernisera en kyrka och ändå utgå från att bibeln är guds ord eller blir det som en billig dramatisering där kyrkan bara är "löst baserad på bibeln"? Som ateist är det ändå ibland rätt skönt att kunna sitta vid sidan och slippa delta i skådespelet. För den som nu fått för sig att jag är homofob och bakåtsträvare så ska jag tillägga att jag hellre sett en "europeisk" modell där den juridiska vigselakten alltid är borgerlig (för både homo och heteropar) och där sedan de gifta kan välja att "bekräfta" denna i en kyrka. Sedan måste det få vara upp till kyrkan att få bestämma vilka de vill viga. Jag vill också bl a få bort kyrkans särställning genom att ta bort rätten att ta in "medlemsavgiften" via skattsedeln.