21 november 2005

En personlig kommentar

Nomineringsstämman gav ett klart men även överraskande besked! Anders Högmark har inte längre de AKTIVA moderaternas förtroende. Tre kvinnor toppar nu moderaternas riksdagslista inför 2006. (Ett bevis så gott som något på att kvotering av kvinnor i politiken är fel.) För min egen del har jag absolut inget emot de tre, jag gillar dem allihop och räknar dem bland mina bästa vänner. Men jag kan se att det finns ett tydligt glapp mellan de framför allt äldre medlemmar som röstat i provvalet och de, om inte yngre så i alla fall mer förändringsbenägna som kom på nomineringsstämman. Detta kan bli ett problem om inget görs.
Jag vill i sammanhanget passa på tillfället att göra de besvikna, som trott att jag på något sätt legat bakom resultatet på nomineringsstämman. Jag är alldeles för egoistisk för att konspirera för någon annans räkning. Att jag valt att propagera för Katarina Brännström beror (förutom att vi är goda vänner) på att hon är den toppkandidat som jag tror har den bästa chansen att komma in i riksdagen. Dock är jag fortfarande så osvensk att jag tycker att den allra bästa kandidaten är jag själv.

Så blev det inge mera...

Provvalet gick åt h.....e!!! En elfteplats var ju inte vad jag hoppades på. Att sedan nomineringskommitén flyttade ner mig ytterligare gjorde inte saken bättre. Det kändes väldigt jobbigt, efter att ha jobbat i 17 år som kommunpolitiker tänkte jag att jag var mogen uppgiften. Uppenbarligen så var medlemmarna inte inne på samma linje. I ett par veckor funderade jag över att lämna politiken helt, men långa och många samtal med mina närmaste vänner fick mig på andra tankar. Trots allt ser det ju ut som att Alliansen kan ta hem valet även på lokalplanet och det skulle vara mycket intressant att jobba som kommunpolitiker i majoritet igen. Senast det begav sig (91-94) hade jag ingen ledande position direkt. Att få jobba som ordförande i någon nämnd vore väldigt stimulerande.