Könsidentitetspolitik

Då jag förstått att de artiklar (som nu mystiskt nog inte ligger kvar)och insändare i svensk normal media som jag baserat det här inlägget på inte riktigt stämmer överens med verkligheten så tog jag mig en titt på hur förslaget som till slut läggs fram till riksdagen så kan jag konstatera att det inte föreslår någon ändrad åldersgräns för kirurgiska ingrepp (dvs för att byta fysiskt kön). Däremot föreslås att omyndiga personer från 16 års ålder att med föräldrarnas medgivande lättare ska få byta juridiskt kön. Det föreslås också att tvånget på en diagnos som visar att man lider av könsdysfori ska tas bort för alla som vill byta juridiskt kön. Så även om det inte var fullt så illa som jag (och troligen många med mig) läst sig till så är det ändå inte bra. I den första delen är det bara att instämma i vad Statsminister Ulf Kristersson uttryckte när förslaget presenterades, nämnligen att det hade varit bättre med en ren 18-årsgräns. Förslaget är inte bra och saknar både helhetsgrepp och konsekvensbeskrivningar för att inte situationer likt nedanstående ska kunna hända.

Förslaget om ett borttagande av kravet på en könsdysforidiagnos för att få byta juridiskt kön lägger då istället fokus på vilket kön man istället upplever sig ha. Vilka konsekvenser ett sånt beslut kan få kan lätt kontrolleras genom att läsa om fallet “Lia Thomas”, en nu 25-årig simmare som för några år sedan bytte juridiskt kön från man till kvinna och slog ett flertal damrekord på amerikansk universitetsnivå. Därefter tvingades det internationella simförbundet efter enorma påtryckningar besluta att för att få tävla som kvinna måste man ha genomgått könskorrigering innan tolv års ålder.

Här är jag möjligen inte lika tvärsäker, men nog känns lagförslaget en aning ogenomtänkt även i denna punkt. Och var finns alla kvinnoorganisationer? Det här borde väl intressera dem om några.

Jag hoppas då iallafall att de flesta av våra moderata riksdagsledamöter har insikten, modet och viljan att rösta nej till det här förslaget även om det går emot partilinjen. Samtidigt hoppas jag att partiledningen låter partipiskan ligga och låter ledamöterna rösta efter egen övertygelse.

Eget ansvar gäller även äldre

Genom livet lär vi oss att ta ansvar för oss själv, våra handlingar och vår hälsa. Det börjar redan när man är liten,  när man lär sig städa sitt rum mm. Successivt ökar ansvaret tills dess man är vuxen och fullt ansvarig. Detta tror jag att de allra flesta håller med om och tycker är riktigt. Men det finns inom politiken de som tycker att för den som fyllt 65 år så ska allt mer ansvar istället tas av stat/kommun. Det kan handla om garanterad plats på särskilt boende,  "fria" hemtjänsttimmar,  billigare (eller gratis) bussresor, gratis halkskydd mm mm. Här är det verkligen bara fantasin som sätter gränserna. Man tycker alltså att skattebetalarna ska ta ansvaret/betala för de äldre. Självfallet kommer de här förslagen ifrån en välvilja mot de äldre i vårt samhälle, men fundera lite på vilken bild vi vill ha av åldrandet. Är det verkligen så att den som fyllt 65 inte längre kan ta ansvar för sig själv fullt ut längre? Kan man inte längre köpa egna halkskydd om man anser att man behöver såna när man är 65? Är man vid 75 automatiskt mindre byxad att ta ansvar för sitt boende? Visst, det finns ett antal personer i de här åldrarna som behöver samhällets stöd på ett eller annat sätt och självfallet ska de ha rätt till det. Det jag framförallt vänder mig emot är ihopklumpandet av alla bara för att man blivit äldre och utifrån det faktiskt struntar i det faktiska behovet och därför vill ge bort skattemedel till fullt kapabla människor som säkerligen gör bättre nytta inom omsorgen av dem som faktiskt behöver den. Jag vill till och med gå så långt så att jag anser det kommunekonomiskt fullständigt oansvarigt att föreslå den här typen av åtgärder.
Allt fler blir äldre och allt fler av de äldre är pigga och friska,  att då ta ifrån dem ansvaret för sina egna liv och istället lägga ansvaret på kommunpolitiker och skicka räkningen till skattebetalarna tycker jag är ovärdigt ett modernt samhälle.