När mångfalden blir enfald

Det pågår en diskussion eller debatt snarare för tillfället på DN-debatt huruvida Sverige ska förbjuda manlig omskärelse eller fortsätta låta det vara tillåtet. De som är för förbudet argumenterar här och här och de som är emot, här och här.
Självfallet är jag som liberal, humanist och ateist motståndare till att utföra ingrepp på barn som inte är medicinskt motiverade. Men att gå så långt som att införa ett förbud tror jag inte är rätt väg att gå.

Jag håller med artikelförfattarna till 100% i sina teorier om varför inte omskärelse av barn är rätt och att vi bör motverka det så långt som möjligt. Men om vi bara rakt av skulle förbjuda ingreppet i Sverige, vad skulle då bli följden? Ett inte helt orimligt scenario skulle kunna vara att man väljer att åka utomlands eller ännu värre, gå till någon kvacksalvare som kanske stympar pojken för livet Man bör också ställa sig frågan om man verkligen tror att vårt rättsväsende med poliser och åklagare har de resurser som behövs för att tillse att lagen följs? Som sagt principen är självklar, men tillämpandet är i högsta grad komplicerat. Det känns inte som vare sig artikelförfattarna eller de tidigare debattörerna inser att det finns minst två sidor av problemet.. Jag delar även artikelförfattarnas önskan om att judar och muslimer skulle omtolka sitt synsätt på omskärelse av pojkar, men känner att den önskan nog dessvärre till väldigt stor del tyvärr klingar för döva öron. Det första man därför bör göra är att verkligen ta diskussionen med de judiska och muslimska samfunden i Sverige och bearbeta dem för att få dem att inse att de måste anpassa sig.
Liknande påtryckningar har gett resultat när det gäller t ex att tillåta bedövning vid halal- och koscher-slakt.