Diktatorns dilemma

Hosni Mubarak visar nu upp den för diktatorer så klassiska frånvaron av förståelse för vad hans tidigare så kuvade folk nu faktiskt kräver. Visst, han säger nu att han inte tänker ställa upp till omval i höst, men som amerikanerna brukar säga är det nog "too little, too late". Hundratusentals demonstranter som nu märker att Mubarak är på defensiven lär nog inte gå hem innan han är avsatt. Tyvärr har USA ( Som precis som vanligt verkar helt aningslöst inför denna typ av förändringar. Det gäller i princip oavsett vilken president man haft.) och EU allt för länge värnat stabiliteten före det Egyptiska folkets frihet. Det värsta uttalandet hittills stod USAs vice president Joe Biden för när han för bara några dagar sedan uttalade att Mubarak inte är en diktator och att han inte skulle träda tillbaka. Ett uttalande helt i klass med när den dåvarande svenske utrikesministern Sten Andersson 1989 uttalade att Baltikum inte var ockuperat.

Min nästa fundering är vad gör FN? Och svaret är det givna... Ingenting! För mig blir den senaste tidens händelser i Nordafrika tydliga tecken på att världen behöver en organisation som till skillnad från FN jobbar för demokrati och frihet och som inte ger vetorätt eller inflytande till diktaturer. Det viktigaste just nu är att till varje pris stödja de grupper och företrädare som kämpar för demokrati och sekularisering så att inte islamister eller militären tar över makten.
Mohamed ElBaradei är åtminstone för oss västerlänningar det givna alternativet och också den troligaste kandidaten till interimspresident om Mubarak lämnar innan fria val hunnit genomföras.

Oron verkar dessutom sprida sig vidare i arabvärlden, nu senast i Jordanien. Man hoppas ju att det ska fortsätta att sprida sig till länder som Marocko, Syrien, Libyen, Iran och Saudiarabien men regimerna i dessa länder är minst lika repressiva som Egypten och har nu dessutom blivit förvarnade.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Sjöbågen,Växjö,Sverige