30 mil på cykel låter ju helt galet för de flesta, ändå gav jag mig på det den gångna helgen. Hade jag förberett mig i god tid och hade jag tränat tillräckligt?
Eftersom jag klarade att ta mig runt så borde svaren på båda frågorna vara ja, men verkligheten är ju som vanligt lite mer komplicerad än så. Visserligen har jag cyklat hela vintern och några rundor även under våren, men framförallt kände jag efteråt att några fler riktigt långa rundor inte hade skadat och likaså borde jag nog ha deltagit i något/några kortare lopp för att kunna träna lite klungkörning.
Jag körde upp till Motala på fredagsförmiddagen och fick några timmar på mig att gå runt bland utställare och nasare i centrala Motala och hämta ut nummerlappar till mig och cykeln samt ett chip att sätta på hjälmen. Jag bytte om i sporthallen och försökte ta en power nap, men allt för mycket adrenalin pumpade i kroppen så jag satte mig på cykeln och drog ner till startområdet. Vädret såg lite ostadigt ut, minst sagt, så jag hade packat både regnkläder och komplett ombyte i ryggsäcken. Klockan 22.48 skulle min startgrupp ge sig iväg och bara minuten innan började det regna lite lätt. Bytte snabbt vindjackan mot regnjackan och rullade fram mot startsnöret. Äntligen var jag på väg.
Med stor respekt för loppets längd och viss tveksamhet över min egen förmåga tog jag det mycket lugnt och de två Örebroare jag startade med drog snart ifrån.
Vid första depån i Ödeshög efter 47km kände jag mig trots vädret fräsch och pigg, och efter en bulle och lite blåbärssoppa var jag på gång igen. Hade bestämt mig redan från början att jag skulle stanna vid alla depåerna, vilket jag också gjorde även om stoppen var olika långa. Under natten var det många åkare som drog förbi och jag fick hålla emot många gånger för att inte dras med. I Jönköping, efter 102km bjöds det på köttbullar och potatismos utöver bullarna. Tog en lite längre paus här och satt ner en stund. Nu hade det slutat regna, så nu åkte regnjackan ner i ryggsäcken. Kände mig fortfarande hyfsat fräsch och påbörjade den jobbiga västra sidan norrut. Första tuffa backen i Trånghalla gick dock smärtfritt och känslan att jag faktiskt skulle klara rundan började rota sig. Soluppgången över Vättern var precis så magisk som jag hade hört ryktesvägen. Halvvägs upp mot Hjo så började motvinden ta i, vilket inte gjorde backarna lättare, men jag märkte att jag nu själv passerade ett antal av alla dem som svischat förbi mig under natten och självförtroendet växte.
Strax innan Hjo passerade jag 150km skylten som visade att jag kommit halvvägs och därmed kommit längre än min far gjort som cyklade rundan samma år som jag föddes, men som tvingades bryta när han kommit halvvägs. Stärkt av detta och framförallt en laddning lasagne i Hjo så trampade jag vidare mot Karlsborg. Nu började solen steka allt hårdare så arm- och knävärmarna åkte av och jag smörjde in mig med solskydd istället. Precis innan Karlsborg såg jag den första olyckan, en klunga körde ifatt en annan och någon mitt i bromsade vilket bakomvarande missade och körde rakt in. Cyklar och människor låg i en hög mitt på vägen, men underligt nog inga allvarligare skador (förutom på en cykel) och de flesta kunde fortsätta loppet.
Boviken, Hammarsundet och Medevi bara flöt förbi och trots värmen kändes det helt OK (fast jag var inte säker på att jag skulle orkat fixa en punka där och då).
Sista två milen ner mot Motala gick ganska lätt och känslan att rulla över mållinjen 17 timmar och 39 minuter efter starten var obeskrivlig!
Efteråt fick vi kyckling och potatissallad med en kall lättöl till vilket satt fint. Efter att ha pustat ut lite gick jag bort till sporthallen och duschade och bastade (märklig känsla då jag knappt kunde svettas mer), försökte massera liv i händer och fötter och gick och la mig några (6) timmar innan jag packade ihop och körde hem.
Strax efter loppet kändes det som att jag nog inte hade behövt ta det riktigt så lugnt i början, men ju mer jag funderar ju mer tror jag att det var helt rätt.
Fick jag ont i rumpan? Ja, och nästan hela resten av kroppen också, men inte alls så illa som jag befarat. Lite domningskänslor i framförallt högerhanden är det värsta.
De bestående minnena när värken försvunnit och domningarna försvunnit är alla trevliga medcyklister, den fantastiska naturen utmed rundan, organisationen kring alla 19000 cyklisterna som funkade prickfritt och sist men inte minst alla åskådare med glada tillrop (även under natten) utmed hela rundan.
Den sista och kanske mest givna frågan är ju om jag kommer att göra om det? På det svarar jag: Ja, absolut! Men då ska jag vara bättre förberedd och mycket mer vältränad än i år.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Växjö,Sverige
