Två frågor kring idrotten har diskuterats flitigt den senaste tiden. det är dels bristen på kvinnliga ledare inom idrotten och dels frågan om kostnaderna för barnens idrottande har blivit för höga.
När det gäller ledarfrågan så kan vi idag se att bristen på ledare gäller oavsett kön bland idrottsföreningarna. Man har länge byggt på ett antal eldsjälar samt engagerade föräldrar.
Problemet idag är att barnen väljer fotboll ena året och simning nästa och föräldrarnas engagemang följer barnet och det innebär tillsammans med det faktum att vi ser allt färre eldsjälar att föreningarna ständigt har brist på engagerade och utbildade ledare. Jag tror att man måste jobba hårdare på att behålla de ungdomar som finns i föreningarna och uppmuntra dem att bli "hjälptränare" i pojk- och flicklagen. Samt att satsa även på de som så småningom kanske inte platsar i A-lag mm och ge dem gedigen tränarutbildning och på det viset behålla dem i föreningen. Därmed tror jag att det är en möjlig lösning även för att få fler tjejer som ledare. Självfallet behövs också förebilder och "karriärmöjligheter" som tränare/ledare i föreningsvärlden.
När det gäller kostnaderna för barnens idrottande så är det väldigt varierande kostnader beroende på vilken idrott barnen deltar i. Men när det gäller t ex de som har det sämst ställt och går på ekonomiskt bistånd så finns det i normen en summa inräknad per barn och år som många andra föräldrar inte skulle lägga på sina barns idrottande. Man kan ju också konstatera att det som är för dyrt för den ena föräldern kan vara helt OK för den andra, även om de tjänar lika mycket. Att en förälder säger att de fått säga nej till sitt barns önskan om att delta i en viss idrott kan givetvis bero på att det faktiskt är för dyrt, men det kan också vara så att just den föräldern inte prioriterar barnets idrott lika högt som andra saker.
Det finns ju till och med föräldrar som väljer boende så att det ska passa med deras barns idrottande. Därför är det farligt att först generalisera och sedan dra långtgående slutsatser av resultatet.
Samtidigt som barnens idrottande blivit dyrare för föräldrarna så har också de offentliga utgifterna ökat kraftigt.
Allt högre krav ställs på planer och lokaler för idrottsutövande. Hur många barn spelar fotboll på grusplaner nuförtiden? Eller hockey utomhus? Eller innebandy i en hall mindre än 20x40m? Föreningarna har idag dessutom massor av barn som står i kö till deras verksamheter dels pga lokalbrist och dels av bristen på ledare.
I Växjö försöker vi från Alliansen i Fritidsnämnden att fokusera på detta när vi ska fördela de begränsade resurser som vi faktiskt har. Det innebär att vi vill lägga större fokus vid investeringsbidrag till föreningarnas egna anläggningar och ledarutbildningsbidrag. Det innebär givetvis att vi kommer behöva minska på aktivitetsbidragen (bidrag per aktivitet och deltagare). Jag har dessutom personligen initierat en form av kommunalt lån till klubbar med lite större investeringsbehov. Det kan ju exempelvis vara ett stall som måste renoveras eller anläggande av en konstgräsplan.
Att kommunen i Arenastaden siktar på att anordna fler internationella damidrottsevenemang är ett sätt att visa Växjös idrottstjejer att det kan finnas en framtid inom idrotten även för dem.
Dessutom är jag övertygad om att satsningen på ett HPC (High Performance Center) kommer skapa fantastiska möjligheter att få idrottsledare i världsklass på såväl dam- som herrsidan i Växjö, vilket vi givetvis ska utnyttja till vårt eget föreningsliv.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Location:Sjöbågen,Växjö,Sverige
