Samarbete eller inte samarbete

Följande har jag idag skickat in till Smålandspostens debattredaktion:

Vad vill egentligen Moderaterna? Vill man samarbeta med Sverigedemokraterna eller vill man det inte? Av debatten som uppstått i media efter Anna Kinberg Batras utspel om att snarast lägga fram en gemensam Alliansbudget att döma så finns det de som förstått, de som inte förstått och de som mer eller mindre medvetet missförstått vad hon egentligen föreslagit. Därför ska jag försöka mig på att förklara det, samtidigt som jag vill ge min egen syn på saken.

Om Alliansen skulle lägga en gemensam budget så vet vi sedan tidigare att Sverigedemokraterna har deklarerat att de då skulle rösta på den, det skulle i så fall innebära att den gick igenom eftersom regeringen inte ens med stöd av Vänsterpartiet har majoritet i riksdagen. Skulle Alliansens budget vinna kommer troligtvis regeringen inte sitta kvar (de vill nog inte regera med en alliansbudget under valåret 2018). Det skulle i så fall innebära att frågan om att bilda regering skulle gå till alliansen. Alliansen har ju inte heller någon majoritet i riksdagen och frågan är då om man i det läget skulle förlita sig på stöd från Sverigedemokraterna, antingen passivt i form av att de bara förväntas rösta med alliansen utan att några förhandlingar förts eller aktivt, där SD också haft inflytande i någon form på antingen regerings sammansättning eller på dess politik. Passivt stöd från SD har ju Stefan Löfven och Socialdemokraterna redan använt sig av för att fälla den förra Alliansregeringen, t ex i frågan om ett sjätte jobbskatteavdrag och borde därför, åtminstone för sossarna, inte vara särskilt kontroversiellt.

För mig är det helt självklart att varken Stefan Löfven eller Jimmie Åkesson ska avgöra om Allianspartierna ska lägga en gemensam budget! Ska det faktum att en gemensam alliansbudget har stöd av en majoritet i riksdagen göra att man avstår? Att situationen i det politiska Sverige är lätt absurd insåg de flesta redan dagen efter valet 2014, men genom en överenskommelse i december avvärjdes ”risken” för ett nyval genom att Alliansen gick med på att de inte skulle lägga några gemensamma budgetar. På så vis såg man till att Sverigedemokraterna förlorade sin vågmästarroll, men samtidigt avhändade sig också Alliansen möjligheten att driva en gemensam sammanhängande politik och även möjligheten att stoppa de frågor som regeringen bakat in i sina budgetar eftersom de med ”automatik” går igenom.
I vår svenska parlamentariska demokrati är det väljarna som vart fjärde år väljer hur den politiska kartan ska se ut den kommande perioden.

Anna Kinberg Batra är tydlig med att det inte är aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna för att få till en ny regering. Jag tycker personligen att Moderaterna kunde avstå från att samtala med dem helt och hållet. Däremot borde såväl Moderaterna som övriga partier sluta upp med att vända ryggen till och istället ta debatten med SD och ställa dem mot väggen. I Växjö kommun t ex kan SDs egna yrkanden nästan räknas på ena handens fingrar och de har aldrig lagt ett eget budgetförslag, vet deras väljare om hur deras röster förvaltas? Att inte försöka få till en Alliansbudget eller en Alliansregering bara för att en sådan i så fall skulle behöva passivt stöd från SD handlar ju inte om SD utan om att man lämnar ifrån sig inflytande och motarbetar sin egen politik.

Ulf Hedin Moderat kommunpolitiker i Växjö