Europa har en framtid

Framtiden för EU och Europa ligger inte i Bryssel, inte i parlamentet eller kommissionen heller. Framtiden finns i utbytet mellan regioner och städer där samarbetet blir närmare och resultaten tydligare. När Europas stats- och regeringschefer nästan tävlar i nationalism, protektionism och dåligt samarbete över gränserna så frodas ändå kontakterna mellan företrädare för regioner och städer runt om i Europa av den enkla anledningen att de ser de direkta fördelarna med att samarbeta och nackdelarna om man inte gör det. Detta gäller inte enbart de inre gränserna i EU, utan även de yttre.

Det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget var ett middagssamtal i Riga för några dagar sedan. Jag har nämligen fått förmånen att representera Växjö i "Baltic Executive Programme", en utbildning/konferens kring hur regionerna och städerna kring Östersjön kan bli bättre på att samarbeta i allmänhet och genom att hitta rätt program och projekt inom EU att söka medel ifrån. BEP är uppdelad på tre tillfällen och dagarna i Riga var det andra tillfället. Jag kommer återkomma med en fylligare genomgång av programmet efter den tredje och sista träffen i Tallinn i juni. Tillbaka till middagskonversationen. Jag satt bredvid en man från Narva i Estland (Narva är väl mest känt i Sverige för slaget som stod utanför staden år 1700 där Karl XII besegrade den ryske tsaren Peter I men staden har en väldigt spännande och brokig historia både före och efter slaget. Idag är majoriteten av befolkningen i staden av ryskt ursprung) Vi började prata om det här med gränser och hur det påverkar dem som bor på båda sidorna av gränser. Fram tills när Ryssland invaderade Krim och östra Ukraina så fungerade handeln över gränsen väldigt bra och de rysktalande esterna kunde dra nytta av att de kunde vara länken in på den europeiska marknaden för ryska produkter. När nu gränsen är mer eller mindre stängd så blir människorna på båda sidorna av gränsen lidande. Jag kom i samtalet att tänka på hur situationen var en gång i tiden när gränsen mellan Danmark och Sverige gick strax söder om Växjö och om historierna om bönder som samarbetade över gränsen trots att länderna egentligen var i krig med varandra. Man varnade tom varandra när det egna landets arméer var på väg mot gränsen.
Med denna historiska gränsöverskridande historia kopplad till dagsläget och medlemsstaternas oförmåga att samarbeta så blir jag mer och mer övertygad om att framtiden för Europa ligger i Växjö, Narva, Naestved, Gdansk, Kaunas, Liepaja och Åbo och liknande städer som samarbetar runt om i Europa.

Ansvar och inflytande

Fördelar vi i vårt samhälle inflytande efter ansvarstagande, eller är det andra principer som gäller? Ibland kan det vara bra att reflektera över hur vi på olika sätt bidrar till vår gemensamma kassa och vad som kan hända när/om någon eller några drar sig ur. Det här är givetvis bara en historia, men den har ett intressant budskap i vårt svenska högskattesamhälle där röster relativt ofta höjs för att de som tjänar mer borde betala ännu mer i skatt.

10 personer går dagligen ut för att äta middag. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas. De första fyra, de fattigaste, betalar ingenting. Den 5:e betalar 10 kr, den 6:e betalar 30 kr, den 7:e 70 kr, den 8:e 120 kr och den 9:e 180 kr. Den 10:e personen, den rikaste, betalar 590 kr.

De 10 åt middag på restaurangen varje dag, nöjda med uppgörelsen. Tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. "Ni är så bra kunder, jag ger 200 kr rabatt på era middagar." Middag för 10 kostar nu 800 kr. Man ville fortfarande betala middagen som skatter betalas. De första 4 påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra 6 göra, de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin del? De insåg att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Men drog de bort det från varje persons andel skulle den 5:e och 6:e personen få betalt för att äta!

Restaurangägaren föreslog att det vore rättvist att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknade ut de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den 5:e personen fick äta gratis, den 6:e fick betala 20 kr, den 7:e betalade 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalade 520 kr istället för tidigare 590 kr. Alla fick lägre pris än tidigare och de 4 första fick fortsätta äta gratis.

Utanför restaurangen började de jämföra vad de sparat. "Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr", började den 6:e personen. Han pekade på den 10:e och sa, "men han tjänade 70!". "Precis", sa den 5:e personen, "jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!". "Det är sant!", skrek den 7:e personen, "Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!". "Vänta ett tag!", skrek de 4 första, "Vi fick ingenting! Det här systemet utnyttjar de fattiga!". De 9 personerna skällde på den 10:e och kallade honom för utsugare som sög blodet ur de fattiga.

Nästa kväll kom inte den 10:e personen till middagen. Skönt tyckte de andra 9 och satte sig ner och åt. När notan kom upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr....

Omsorgsnämndens överskott 2015

I dagens Smålandsposten kan man läsa en intervju med mig angående en artikel där företrädare för fem olika pensionärsföreningar "reagerar" på omsorgsnämndens överskott för 2015. Intervjun kom till därför att jag skickat in en insändare med kommentarer på artikelns innehåll eller rättare sagt på det som pensionärsföreningarnas representanter uttalar i artikeln. Eftersom insändaren med all sannolikhet inte kommer att tas in nu när artikeln med intervju av mig har publicerats så lägger jag istället upp den här. För trots att det mesta av mina synpunkter kom med i intervjun så är det ju ändå alltid så att intervjuer vinklas utifrån hur journalisten vill ha det. Jag fick t ex frågan om varför vi inte kan använda överskottet till att stärka upp annan verksamhet i omsorgen fyra gånger under intervjun med lite olika ordalydelse varje gång. Frågan om vad jag skulle vilja satsa på om jag fick mer resurser kom inte ens med i tidningen. Insändaren representerar därför på ett bättre sätt det jag vill få sagt. För att vara extra tydlig så respekterar jag givetvis att pensionärsorganisationerna har åsikter om omsorgens ekonomi och när det gäller den delen av artikeln så är mina kommentarer mer av en förklaring till hur vi jobbar med budgetstyrning i kommunen. När det gäller frågan om hjälpmedlen så har jag givetvis även där respekt för att man kan ha en annan åsikt i grunden, men att fortsätta hävda att det skulle vara en besparing trots att vi vid flera tillfällen förklarat hur det ligger till gör ju att man härsknar till lite.

Kommentar till artikeln Fem pensionärsföreningar reagerar mot

omsorgens överskott i Smålandsposten den 6 april

I Smålandsposten den 6/4 kan man läsa om "Fem pensionärsföreningar som reagerar mot
omsorgsnämndens överskott" 
Omsorgsnämnden gick 2015 med ett överskott på 37,9 mkr. För oss vanliga dödliga är det givetvis en svindlande summa pengar, men om man sätter den i ljuset av att nämndens hela budget var på 1,3 miljarder så motsvarar det bara cirka 2,8 %. Överskottet beror till den allra största delen på att den förväntade ökningen av antalet äldre i behov av omsorg ännu inte kommit. Växjöborna visar sig vara något yngre än genomsnittet i landet och dessutom piggare och friskare längre upp i åldrarna. De senaste undersökningarna pekar på att ökningen dröjer åtminstone några år till. Det är alltså inte så att vi sparat oss till ett överskott.

Att som de fem pensionärsorganisationerna nämner i artikeln undvika överskottet genom att öka
personaltätheten i verksamheten låter ju lockande, men vore helt förödande av den enkla
anledningen att vi dels inte vet hur de kommande budgetarna för kommunen ser ut och vad det i
förlängningen innebär för omsorgsnämndens budgettilldelning. Vi vet däremot att så småningom
kommer behovet av omsorg att öka. Om vi då redan nu gjorde åt pengarna på t ex ökad
personaltäthet så skulle vi stå oförberedda när ökningen kommer vilket skulle innebära att vi då blir
tvungna att gå med underskott eller göra nedskärningar. En av de intervjuade säger "Om man går med vinst har man inte skött verksamheten som man ska." Det skulle jag vilja kommentera så här:
Om man redan från början budgeterar och planerar att gå med vinst i kommunal verksamhet så har
han rätt i att man inte sköter verksamheten som man ska, men om saker inträffar som gör att
förväntade utgifter skjutits på framtiden är det rent utav tjänstefel att göra av med pengarna på
annan verksamhet.

Att som en annan av de intervjuade säger "Man borde leva upp till att äldre får en god, inte bara
skälig levnadsnivå" kan jag verkligen sympatisera med, men det är ju faktiskt inte vad som står i socialtjänstlagen, så det låter onekligen lite märkligt att kräva att vi ska "leva upp till" ett krav som (åtminstone ännu) inte finns.

Att vi slutat förskriva vissa hjälpmedel beror på ett förändrat arbetssätt inom Rehabenheten som går
ut på att aktivt hjälpa omsorgstagare att nå ökad rörlighet och självständighet genom att
sjukgymnaster och arbetsterapeuter kan vara ute hos omsorgstagarna och jobba tillsammans med
hemtjänstpersonalen istället för att bara förskriva och leverera hjälpmedel.
Detta har inte varit en besparing och det vet pensionärsföreningarna om.
Samtliga fem pensionärsföreningar i artikeln är representerade i det kommunala pensionärsrådet
kallat KPR. dessutom är tre av de fyra som medverkar i artikeln sina respektive föreningars
representanter i KPR. På detta råds träffar har vi vid flera tillfällen berättat om anledningen till att vi
slutat förskriva dessa hjälpmedel. Så pensionärsorganisationerna vet alltså om hur det ligger till men
väljer att fortsätta sprida en felaktig bild. Detta är givetvis väldigt tråkigt och förbättrar inte vårt
samarbetsklimat.

Ulf Hedin (M) ordförande i omsorgsnämnden i Växjö

Dags att börja om igen med bloggandet!

Ja, jag vet inte vilken gång i ordningen jag börjar om med det här, men jag känner ibland att Facebook och framför allt Twitter gör att vi idag är så snuttifierade att vi bara kan hålla en tanke igång samtidigt och diskussion eller fördjupning ses som jobbigt och något som helst bör undvikas. Jag känner också att bloggandet är ett sätt för mig att få ur mig tankar och idéer som jag inte riktigt får utlopp för i politikens sammanträdesrum eller korridorer. Det är inte heller alltid som Smålandsposten tar in det man skickar till dem och då är bloggen ett bra alternativ.
Här på bloggen kommer jag försöka blanda stort och smått, viktigt och kanske ibland mindre viktigt men förhoppningsvis roligt och eller intressant. Jag skriver som privatperson med egna åsikter och kommentarer men ibland sammanfaller det givetvis med min roll som politiker vilket jag ska försöka vara tydlig med så att inga tveksamheter uppstår. Sedan jag skrev här sist har det givetvis hänt en del, jag har cyklat Vätternrundan 2015 och anmält mig även till 2016. Flyttat till Hovshaga och blivit vald till ordförande i omsorgsnämnden bara för att nämna några saker. "Livet är det som passerar medan du planerar allt annat" :o)

Till skillnad från de flesta mediers hemsidor
vill jag gärna ha kommentarer och diskussion här på bloggen, men personangrepp och liknande undanbedes vänligt men bestämt.

NU KÖR VI!

Vätternrundan 2014

30 mil på cykel låter ju helt galet för de flesta, ändå gav jag mig på det den gångna helgen. Hade jag förberett mig i god tid och hade jag tränat tillräckligt?


Eftersom jag klarade att ta mig runt så borde svaren på båda frågorna vara ja, men verkligheten är ju som vanligt lite mer komplicerad än så. Visserligen har jag cyklat hela vintern och några rundor även under våren, men framförallt kände jag efteråt att några fler riktigt långa rundor inte hade skadat och likaså borde jag nog ha deltagit i något/några kortare lopp för att kunna träna lite klungkörning.


Jag körde upp till Motala på fredagsförmiddagen och fick några timmar på mig att gå runt bland utställare och nasare i centrala Motala och hämta ut nummerlappar till mig och cykeln samt ett chip att sätta på hjälmen. Jag bytte om i sporthallen och försökte ta en power nap, men allt för mycket adrenalin pumpade i kroppen så jag satte mig på cykeln och drog ner till startområdet. Vädret såg lite ostadigt ut, minst sagt, så jag hade packat både regnkläder och komplett ombyte i ryggsäcken. Klockan 22.48 skulle min startgrupp ge sig iväg och bara minuten innan började det regna lite lätt. Bytte snabbt vindjackan mot regnjackan och rullade fram mot startsnöret. Äntligen var jag på väg.



Med stor respekt för loppets längd och viss tveksamhet över min egen förmåga tog jag det mycket lugnt och de två Örebroare jag startade med drog snart ifrån.
Vid första depån i Ödeshög efter 47km kände jag mig trots vädret fräsch och pigg, och efter en bulle och lite blåbärssoppa var jag på gång igen. Hade bestämt mig redan från början att jag skulle stanna vid alla depåerna, vilket jag också gjorde även om stoppen var olika långa. Under natten var det många åkare som drog förbi och jag fick hålla emot många gånger för att inte dras med. I Jönköping, efter 102km bjöds det på köttbullar och potatismos utöver bullarna. Tog en lite längre paus här och satt ner en stund. Nu hade det slutat regna, så nu åkte regnjackan ner i ryggsäcken. Kände mig fortfarande hyfsat fräsch och påbörjade den jobbiga västra sidan norrut. Första tuffa backen i Trånghalla gick dock smärtfritt och känslan att jag faktiskt skulle klara rundan började rota sig. Soluppgången över Vättern var precis så magisk som jag hade hört ryktesvägen. Halvvägs upp mot Hjo så började motvinden ta i, vilket inte gjorde backarna lättare, men jag märkte att jag nu själv passerade ett antal av alla dem som svischat förbi mig under natten och självförtroendet växte.



Strax innan Hjo passerade jag 150km skylten som visade att jag kommit halvvägs och därmed kommit längre än min far gjort som cyklade rundan samma år som jag föddes, men som tvingades bryta när han kommit halvvägs. Stärkt av detta och framförallt en laddning lasagne i Hjo så trampade jag vidare mot Karlsborg. Nu började solen steka allt hårdare så arm- och knävärmarna åkte av och jag smörjde in mig med solskydd istället. Precis innan Karlsborg såg jag den första olyckan, en klunga körde ifatt en annan och någon mitt i bromsade vilket bakomvarande missade och körde rakt in. Cyklar och människor låg i en hög mitt på vägen, men underligt nog inga allvarligare skador (förutom på en cykel) och de flesta kunde fortsätta loppet.
Boviken, Hammarsundet och Medevi bara flöt förbi och trots värmen kändes det helt OK (fast jag var inte säker på att jag skulle orkat fixa en punka där och då).




Sista två milen ner mot Motala gick ganska lätt och känslan att rulla över mållinjen 17 timmar och 39 minuter efter starten var obeskrivlig!
Efteråt fick vi kyckling och potatissallad med en kall lättöl till vilket satt fint. Efter att ha pustat ut lite gick jag bort till sporthallen och duschade och bastade (märklig känsla då jag knappt kunde svettas mer), försökte massera liv i händer och fötter och gick och la mig några (6) timmar innan jag packade ihop och körde hem.
Strax efter loppet kändes det som att jag nog inte hade behövt ta det riktigt så lugnt i början, men ju mer jag funderar ju mer tror jag att det var helt rätt.




Fick jag ont i rumpan? Ja, och nästan hela resten av kroppen också, men inte alls så illa som jag befarat. Lite domningskänslor i framförallt högerhanden är det värsta.

De bestående minnena när värken försvunnit och domningarna försvunnit är alla trevliga medcyklister, den fantastiska naturen utmed rundan, organisationen kring alla 19000 cyklisterna som funkade prickfritt och sist men inte minst alla åskådare med glada tillrop (även under natten) utmed hela rundan.

Den sista och kanske mest givna frågan är ju om jag kommer att göra om det? På det svarar jag: Ja, absolut! Men då ska jag vara bättre förberedd och mycket mer vältränad än i år.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Växjö,Sverige