Betyg, en bedömningsfråga

Betygen var den stora anledningen att jag gick med i Moderat Skolungdom 1983 och därmed också grunden till hela mitt politiska engagemang idag.

Skolan delar ut betyg, så är det, så har det alltid varit och så kommer det säkert fortsätta vara.



De stora skillnaderna har snarare varit när, hur och med vilken modell betygen ska delas ut även om många vänsterdebattörer på 80- och 90-talet uttalade sig emot betyg helt och hållet. Det som irriterade mig på 80-talet var att man införde blockbetyg, dvs ett samlat betyg för flera ämnen istället för ett betyg i varje ämne i högstadiet. På gymnasiet irriterade jag mig på det relativa betygssystemet i allmänhet och vissa lärares sätt att använda det på i synnerhet. Råkade ut för flera som fördelade ut betygen efter normalfördelningskurvan t ex. Att betygen inte mätte kunskaper var givetvis inte heller rätt.


En annan del av betygsdiskussionen har handlat om när man ska ge eleverna betyg. Jag fick själv betyg i sjätte klass, men sen fick jag vänta till åttan på att få nästa betyg pga ny läroplan. Själv tror jag att man ska få betyg redan från första klass. I första hand för att det aldrig ska kunna gå flera år innan en elevs ev bristande kunskaper uppmärksammas.
Sedan har vi ju den fråga som alla har haft åsikter kring, jag tänker givetvis på betygsskalan.


Från bokstäver till siffror och tillbaka igen... Jag har en känsla att man bytt system mer för bytandets egen skull än för att göra lärarnas bedömning av elevernas kunskaper bättre och enklare. Jag fick själv sifferbetyg 1-5 under hela min skoltid och hur många gånger fick man höra att - Du har 3+ Ulf... Själv tror jag fortfarande drygt tjugo år senare att en tiogradig sifferskala vore det bästa.

Idag har vi inte längre blockbetyg, betyg ges från sjätte klass och betygen är kunskapsrelaterade.
Har då alla förändringarna av betygen då gjort skolan bättre?
Lite för tidigt att säga, däremot tror jag att problemen som funnits i skolan under många år nu blir tydligare.


Förut så "löstes" ju problemen genom sänkta krav till såväl gymnasiet som till högskola/universitet när elevernas kunskaper/betyg inte räckte till. Sen tror jag självfallet inte att betygen löser problemen, men de är åtminstone inte ett av problemen. Jag tror dock att betygspoäng, meritvärde eller vad man än kallar det är ett alldeles för trubbigt instrument att basera intag till gymnasie- eller högskoleutbildning. Istället tror jag att någon typ av intagningsprov bör införas, åtminstone som komplement till betygen. Det är nog inte så att man måste vara überskärpt i skolan för att bli en bra frisör t ex. Och jag tror att det bör vara den mottagande verksamheten som sätter intagsnivån.

För den som sett mina skolbetyg kan det säkert verka märkligt att jag alltid argumenterat för betyg då dessa helt klart inte är imponerande på något vis.
Jag fick dock min revansch när jag fick 2.0 på högskoleprovet för några år sedan:o)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:SJÖBÅGEN,Växjö,Sverige

Framtidens skola?

Själv har jag bara kunnat se skolan ur i första hand elevperspektivet i nästan 12 år. Som vuxen har jag också suttit som ledamot i Växjös båda utbildningsnämnder under några år. Jag har självfallet ett antal idéer kring skolan baserat på min ideologiska ståndpunkt, men också några funderingar som delvis utomstående betraktare. Jag ska försöka göra en sammanfattning här.

Skolan är och har alltid varit intressant för experimenterande, ett tag på 70-talet t ex skulle traditionell matematik ut och "mängdlära" in. Mitt eget intresse för skolan dog långsamt i böcker som den här:


Som jag ser det så har hela årskullar av svenska elever använts som försöksobjekt i stället för att ges den bästa tänkbara utbildningen. Regleringen och styrningen av skolans värld har lett till systemtänkande och nära nog skråväsende för lärare istället för fokus på lärande och varje elevs förutsättningar. Varför är skolan t ex så annorlunda i sitt upplägg av terminer än resten av samhället? Sommarlovet t ex, är ju en kvarleva från ett bondesamhälle vi lämnade för snart 100 år sedan! Barnen behöver inte längre vara lediga från skolan för att hjälpa till med skörden:o) Undrar hur mycket kortare grundskolan hade kunnat vara om ledigheten varit densamma som i arbetslivet?
Skolpolitiker, forskare och andra debattörer har en tendens att alltid fastna i detaljerna. Jag minns när frågan om elevernas mobiltelefoner på lektionerna blev en "het" fråga. Alla skrek på förbud och ojade sig över den skrämmande utvecklingen. Frågan kom upp i gymnasienämnden, och när jag tyckte att det var upp till läraren att ta hand om "problemet" tittade de övriga på mig som om jag var en idiot!
Idag borde alla elever förses med en smart telefon eller en "läsplatta"!


Skolan måste fokusera på att förmedla kunskaper, kunskaper som eleverna ska ha nytta av resten av livet. Alla de övriga målen i skolan är därefter i bästa fall sekundära. Steg 1 borde logiskt sett vara att lära barnen att läsa, skriva och räkna. Först därefter kan man bygga vidare med andra kunskaper och färdigheter. Systemtänkande och gruppmentalitet gjorde t ex att jag hade klasskamrater på gymnasiet som inte ens kunde alfabetet.
För det var viktigare att man fick vara med sina klasskompisar än att faktiskt lära sig något. Mycket har blivit bättre i skolan sen jag gick ut 1988, men mycket är sig likt och som jag ser det har man hittills bara skummat på ytan och otroligt mycket finns kvar att göra. Jag kommer att återkomma i ämnet ett antal gånger framöver här för att ge min syn på skolan och lägga fram mina tankar och idéer. Kom gärna med synpunkter!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:SJÖBÅGEN,Växjö,Sverige

Gravgrävande journalister

Håller svenska journalister på att gräva sin egen grav? Jag tycker mig börja se tecken på en journalistik som "skapar" nyheter snarare än att rapportera dem. Fallet med pappan som sades lämna sin 10-åriga son efter en innebandymatch är bara det senaste exemplet. I kvällstidningsvärlden har sensationsjournalistiken funnits länge med kändisskvaller som många gånger överträffat de sk damtidningarna i snaskiga detaljer, ryktesspridning och halvsanningar. Det är säkert så att det lockar lösnummerköpare med sensationella rubriker och löpsedlar och det är ju vad kvällspressen lever på förutom annonsintäkter. Men det trista är att denna typ av journalistik alltmer kan läsas i våra morgontidningar. Dessa tidningar lever ju åtminstone i betydligt mindre omfattning än kvällspressen på lösnummerköpare och då borde incitamentet för skandalsökande journalistik vara obefintligt, källkontrollen borde vara mycket hårdare och omtanken om deras läsare/prenumeranter borde vara större. Nu finns det ju faktiskt fortfarande ganska stora skillnader i vad man skriver om, veckans händelser i TVs dokusåpor och Kiki Danielssons liv hittar man fortfarande i kvällspressen och så kommer det säkert fortsätta att vara. Det oroväckande är istället hur man skriver. Artiklar i morgontidningarna känns allt mer ytliga och språket alltmer likt skvallerpressens. Det verkar viktigare att påverka skeendet än att återge det. Kan det vara så att det är ett mer eller mindre medvetet försök att anpassa sig till en alltmer multimedial värld? Eller är det nån typ av idoldyrkan till Janne Josefsson & co som någon typ av journalistikens hjältar? Vilken än anledningen är så är min bild att den här utvecklingen dessvärre fortsätter och lokal och regional press också hängt på trenden. För min egen del har det inneburit att jag inte längre prenumererar på någon dagstidning. Jag läser det som intresserar mig på nätet och kan hoppa över skräpet och samtidigt glädja mig åt att jag inte aktivt finansierar eländet.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:SJÖBÅGEN,Växjö,Sverige

Med skammens rodnad på kinderna

För att förekomma ev rubriker om förtroendet för politiker i allmänhet och mig själv i synnerhet har jag ingen anledning att hymla med att jag grovt slarvat med att betala en parkeringsbot och att ärendet gått till kronofogden. Jag har sedemera dock betalat både boten och de straffavgifter min försummelse lett till. Att det inträffade inte är bra är jag minst sagt medveten om i det klimat som råder i politiken som en förtroendebransch. Att misstaget skulle leda till ett minskat förtroende för mig som politiker kan säkert vara fallet för vissa människor men jag hoppas att jag med min övriga politiska gärning ska kunna överbrygga denna eventuella förtroendeklyfta. Misstag kan alla göra, även jag som politiker. Men jag har självfallet vidtagit åtgärder för att det inträffade inte ska upprepas. Med ovanstående förklaring vill jag därför be alla som på något sätt känner minskat förtroende för mig som politiker om ursäkt! - Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Norra Esplanaden,,Sverige

När mångfalden blir enfald

Det pågår en diskussion eller debatt snarare för tillfället på DN-debatt huruvida Sverige ska förbjuda manlig omskärelse eller fortsätta låta det vara tillåtet. De som är för förbudet argumenterar här och här och de som är emot, här och här.
Självfallet är jag som liberal, humanist och ateist motståndare till att utföra ingrepp på barn som inte är medicinskt motiverade. Men att gå så långt som att införa ett förbud tror jag inte är rätt väg att gå.

Jag håller med artikelförfattarna till 100% i sina teorier om varför inte omskärelse av barn är rätt och att vi bör motverka det så långt som möjligt. Men om vi bara rakt av skulle förbjuda ingreppet i Sverige, vad skulle då bli följden? Ett inte helt orimligt scenario skulle kunna vara att man väljer att åka utomlands eller ännu värre, gå till någon kvacksalvare som kanske stympar pojken för livet Man bör också ställa sig frågan om man verkligen tror att vårt rättsväsende med poliser och åklagare har de resurser som behövs för att tillse att lagen följs? Som sagt principen är självklar, men tillämpandet är i högsta grad komplicerat. Det känns inte som vare sig artikelförfattarna eller de tidigare debattörerna inser att det finns minst två sidor av problemet.. Jag delar även artikelförfattarnas önskan om att judar och muslimer skulle omtolka sitt synsätt på omskärelse av pojkar, men känner att den önskan nog dessvärre till väldigt stor del tyvärr klingar för döva öron. Det första man därför bör göra är att verkligen ta diskussionen med de judiska och muslimska samfunden i Sverige och bearbeta dem för att få dem att inse att de måste anpassa sig.
Liknande påtryckningar har gett resultat när det gäller t ex att tillåta bedövning vid halal- och koscher-slakt.